måndag 21 december 2015
helloooo
lördag 28 november 2015
Det är som om du vore vem som helst
Vill krama mig själv när jag läser alla mina utkast. Jobbigt det är att vara ledsen. Och härligt det är att vara lycklig. Dagens sanning. Och sanningen nummer 2, jag känner mig gammal!!!!! Var tusen år sen jag skrev den här texten och tusen år sen jag var ung och galen. #23. Nu ska jag dricka vin med mina kompisar! Och känna mig ung. KRAM!
PS. Vill bara vara i Thailand med min bästaste tjej. Livets resa.
Jag går förbi lägenheten du bor i. Lägenheten som för mig är kopplad till en pirrig, jobbig och nervös känsla. Jag stannar till och tittar upp mot fönstret som är ditt. Börjar fundera på åren som var mer dåliga än bra. Det slår mig hur längesen det var.
Jag väntar på den där explosionen av känslor. Jag är van. Jag känner den ofta, om inte alltid när jag tänker på dig. Jag stänger av musiken. Vill låta alla jävla känslor välla över. Varsågod, gör lite kaos med mig.
Jag ser dig i affären. Min första tanke är att springa därifrån. Nu kommer hjärtat börja slå snabbare. Vad ska jag säga? Kommer jag bli ledsen av det här? Jag sätter i lurarna och sätter på partymusik. Högt. Inte läge för den där explosionen just nu. Tänker på allt glatt jag kan komma på, ser dig gå ut. Vägrar känna mig slagen.
Men så är det något som inte stämmer. Både utanför lägenheten och i affären. Det blir ingen explosion. Jag väntar nervöst på att allt bara ska slå ner mig till marken. Men jag har inga tårar att hålla tillbaka. Det finns inte en enda känsla i min kropp som har med dig att göra. Det är som om jag vridit och vänt på varenda tanke, varenda känsla och varenda stund så många gånger att de inte längre finns kvar i min kropp. Jag har slut på känslor som överrumplar mig.
Jag springer inte längre. Inga explosioner, inga snabba hjärtslag. Kriget som så länge funnits i min kropp och i mitt huvud är slut.
Inget pirr, ingen oro, ingen ångest, ingen glädje. Det är ingenting kvar. Ingenting, av något som en gång var allting.
Det är som om du vore vem som helst.
PS. Vill bara vara i Thailand med min bästaste tjej. Livets resa.
Jag går förbi lägenheten du bor i. Lägenheten som för mig är kopplad till en pirrig, jobbig och nervös känsla. Jag stannar till och tittar upp mot fönstret som är ditt. Börjar fundera på åren som var mer dåliga än bra. Det slår mig hur längesen det var.
Jag väntar på den där explosionen av känslor. Jag är van. Jag känner den ofta, om inte alltid när jag tänker på dig. Jag stänger av musiken. Vill låta alla jävla känslor välla över. Varsågod, gör lite kaos med mig.
Jag ser dig i affären. Min första tanke är att springa därifrån. Nu kommer hjärtat börja slå snabbare. Vad ska jag säga? Kommer jag bli ledsen av det här? Jag sätter i lurarna och sätter på partymusik. Högt. Inte läge för den där explosionen just nu. Tänker på allt glatt jag kan komma på, ser dig gå ut. Vägrar känna mig slagen.
Men så är det något som inte stämmer. Både utanför lägenheten och i affären. Det blir ingen explosion. Jag väntar nervöst på att allt bara ska slå ner mig till marken. Men jag har inga tårar att hålla tillbaka. Det finns inte en enda känsla i min kropp som har med dig att göra. Det är som om jag vridit och vänt på varenda tanke, varenda känsla och varenda stund så många gånger att de inte längre finns kvar i min kropp. Jag har slut på känslor som överrumplar mig.
Jag springer inte längre. Inga explosioner, inga snabba hjärtslag. Kriget som så länge funnits i min kropp och i mitt huvud är slut.
Inget pirr, ingen oro, ingen ångest, ingen glädje. Det är ingenting kvar. Ingenting, av något som en gång var allting.
Det är som om du vore vem som helst.
onsdag 4 november 2015
lördag 17 oktober 2015
lördag 22 augusti 2015
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)