Jag är en jävligt komplicerad person. På många härliga sätt.
När min mamma och pappa säger " Jag älskar dig " svarar jag alltid " Detsamma".
Jag har aldrig någonsin sagt Jag älskar dig, till någon. Kanske över datan till någon vän i 15 årsåldern, eller till mina hundar som jag faktiskt väldigt ofta säger just dom orden till, men utöver det är det inget jag brukar använda. Ibland kan jag slänga ur mig ett " I love you" i hopp om att Jag älskar dig, på engelska inte blir lika seriöst och jobbigt.
Jag är otroligt känslosam, för det mesta. Gråter mycket, skrattar mycket, är ofta arg och irriterad, ofta lycklig och kär i livet. Men jag låter bara omvärlden se när jag är glad och skrattar, ja eller ibland kan jag inte hålla mina aggressoner åt sidan så till och från kan väl mina stackars vänner få ta del av den sidan också.
Men i det stora hela är jag aldrig ledsen, besviken eller rädd utåt. Jag visar det inte ens för min familj. I min familj gråter man inte, man är inte ledsen. Framförallt inte över småsaker. Så för mig har det alltid varit en naturlig grej att gråta i duschen eller innan jag somnar, att vara besviken inombords men att låtsas som ingenting i det verkliga livet. Att vara rädd finns inte på världskartan. Vad finns det att vara rädd för? Skärp dig Johanna. Livet är inget du kan vara rädd för. Är du helt dum i huvudet eller?
Jag har dessa enorma murar som väldigt få ens kommer i närheten av. Det finns inte en enda människa som vet allt om mig, eller som jag känner att jag kan berätta allt för. Där har jag visserligen bara mig själv att skylla, då jag har fantastiska vänner.
Men jag har så svårt för det där. Att berätta saker. Känslor. Såhär känner jag. Det tar stopp, det går liksom inte. Jag är så rädd för att släppa in någon för mycket, så att personen sen i fråga ska veta allt om mig. Jag vill inte att någon ska veta hur jag reagerar när jag får mitt första IG, när min släkting dör, eller när jag för första gången blir kär. Jag vill inte att folk ska läsa av mig på det sättet, när jag knappt själv vet hur jag reagerar.
Jag är rädd för att folk ska döma mig. Rädd föratt de ska tänka, ja men hon har ju faktikst varit med om det där hemska, såklart hon blir lite för full ibland.
Jag är rädd för att bli sårad. Så rädd att bli den där tjejen som har en blogg där hon dagligen skriver om hur hon aldrig kommer komma över honom, eller den där tjejen som är så besviken på att hon aldrig gjorde det hon borde har gjort. Eller reste dit hon borde ha rest. Shit jag är så jävla rädd för att fastna här.
Jag är rent ut sagt livrädd för att åka till andra sidan jorden. Så rädd att jag har legat många nätter i fosterställning och undrat om det inte är lika bra att stanna i Uppsala hela livet. Uppsala är så tryggt på ett väldigt deprimerande men bekvämt sätt.
Jag tänker alldeles för mycket. Jag kan ibland gå och lägga mig redan vid 9 för att veta att jag har minst 3 timmar på mig att bara tänka igenom saker och ting. Helt galet, sjukt. Älskar att drömma och tänka. Att tänka och drömma har alltid varit min grej. Även om det många gånger snarare får mig att må dåligt än bra. Men de gånger det faktikst hjälpt mig har jag varit tacksam för att jag är så duktig på att tänka på annat och drömma mig bort.
Jag är en sådan här person som har enormt svårt att erkänna saker för mig själv. Att erkänna att jag gillar någon, och bryr mig om någon är stort. Jag är inte sådan. Jag är en glad, full, och galen singeltjej som lever livet precis som det ska levas och inte bryr mig om något annat. Tills nu. Nu har jag blivit vuxen och nu ska jag inte bara behöva bestämma vad jag vill göra med mitt liv. Jag måste erkänna för mig själv, att jag gillar någon. Att jag faktikst har brytit mot alla mina egna regler och släppt in någon lite för långt, igen. Jag har mig själv att skylla. Trots det faktum att jag lovade mig själv för 1,5 år sen att jag aldrig mer, aldrig någonsin igen skulle låta någon komma så nära. Så är jag där igen. Samma skit, samma grej, samma jävla otydlighet.
Det värsta med sånt här trams är man innerst inne vet att man borde gå vidare, fortsätta leva på som vanligt, inte tänka så mycket. Se vad som händer. Men att höra att alla är svin hela tiden fungerar inte längre. Ja alla är vi svin, alla är vi idioter som älskar att utnyttja och ta vara på andras känslor, är det något nytt för er? På riktigt?
Ja jag kanske är ett svin mot mig själv med tanke på att jag sätter mig i en jävligt dum situation.
Att ge en person chansen, att både ha dig, och inte ha dig, är rent ut sagt idiotiskt. Men dum som jag är, kalla mig vafan ni vill så har jag hellre en jobbig period med några fina stunder som jag mår bra av, än ingenting alls.
Jag anser inte att man har någon som helst rätt att ge en person dilemmat, allt eller inget, när man själv inte är redo för att släppa taget. Så allt snack om att må bra hit och dit. Fuck off. Alla är svin, och det är det som är det fina ändå. Man måste må dåligt ibland för att må bra och man måste bli ledsen ibland för att vara glad. Mycket mer komplicerat än så blir det inte.
Njut av livet, var lite ledsen och var mycket glad. För en vacker dag kommer du kunna släppa taget om honom, eller om Uppsala, eller om känslorna eller vad sjutton det är som tynger ner dig. Men den dagen måste få komma till dig. Och mår du dåligt på vägen, så är det inte så mycket att göra åt saken. Sup bara. Livet löser sig, tro det eller ej.
