godis och glass i stora lass

idag äter jag pasta, pluggar och kollar på seinfeld OCH för första gången på två veckor TRÄNAAAAAAAAAAAA

Är hungrig och skulle vara fin i kort hår. jap

Att vara frisk är en tillräcklig anledning till att vara riktigt jävla glad.

Jag hade precis råkat eldat upp makaroner i mikron. Det stinker brand. Scott och Duf skrattar åt mig. Hysteriskt. Med sina fixade frisyrer och färgade strumpor tar de sina skatebords och springer fyra trappor ner till Warners Avenue. Världens finaste gata, på världens finaste plats. Bondi beach, Syndey, Australien. Kan ibland inte förstå att jag faktikst bott där. Jag är sjuk, igen. Halsfluss antar jag, men har inte hunnit förbi sjukhuset ännu. Tanken var att jag skulle hinna äta de där makaronerna innan men de är svarta och stinker så det får bli lite kex. eller något sånt.

Hannah fixar en taxi, fina fina Hannah, som är som en storasyster. Tar hand om mig i ur och skur här nere. Jag har ont, är rejält svullen. Jag är en VAN halsflussare, snittar väl 4 gånger per år ungefär. Mina trogna vänner skippar utekvällen för att följa med mig till sjukhuset IGEN. Kommer alltid att vara så tacksam för att ni följde med gång på gång.  Caroline köper en juice och Jessica hjälper mig att checka in. Lämnar fram alla försäkringar och papper. Jag håller på att svimma, sätter mig ner. Vill spy, dricker. Har ont, så jävla fucking ont. Halsjävel.

Kommer in i en sal efter en timmes väntan. Halsen är svullnare än någonsin och jag börjar få svårt att andas. Det kommer in en kvinna i en randig tröja och gråa mjukisbyxor. Hon sticker en nål i armen på mig och ber Jessica hålla i den medan hon går ut igen. Det blöder och det dunkar, det tog henne minst 10 minuter och fyra stick innan hon hittade rätt. Carro har fått gått ut, blodrädd som mig. Jessica trycker in nålen, sätter den på plats, tittar på mig och säger att det är lugnt, ingen fara. Jag känner hur bloder rinner ner för armen och fyfan vad jävla äckligt det är. ahhhhhh.

Flickan i randig tröja kommer tillbaka, tittar mig i halsen och säger oj. Ger mig ett stick i halsen. Sedan sticker hon in ytterligare en nål och en slang i andra armen. Drop och medicin, "För halsflussen är på väg att kväva dig, det är därför"

De säger att jag ska ligga kvar över natten. Aldrig någonsin har jag sovit på ett sjukhus. Jessica frågar om hon får sova kvar, för att jag är rädd. Fina lilla du. Det får hon inte. De åker hem. Jag får en säng på akuten. Finns ingen annan plats. Får en säng och en tv. Sätter på mig en vit sjukhusklänning. Känner mig genast sjukare. Lägger mig ner, kan inte vrida armen, nålarna är stela och slangarna pumpar drop och medicin. Obehagligt som fan. Torkade blodfläckar på armarna har jag också. Mår illa.

Läkaren kommer in varannan timme. För högt blodtryck. Måste lugna mig. Sätter på tvn, kollar på revenge. Saknar mamma och pappa. och mina hundar. Jag vill inte vara sjuk här, jag känner mig så ensam. Förstår inte allt dom säger. Min mobil dör. Jag somnar. Vaknar av att skynket runt om mig flyger upp, sjuksköterskor och läkare springer, pratar högt, det piper som på tv när någons hjärta stannar. Han dör. Jag såg honom aldrig. Samma dag hade hans fru varit där. Jag gråter jättelänge och jättemycket. Gråter tills det blir morgon. Får åka hem. Känns bra.

De tar hand om mig, min nyfunna familj. Matar mig och klappar mig på pannan. Jag mår bättre. Alla ska ut och festa och min svenska granne kommer förbi med filmen "Den bästa sommaren", så min hemmakväll inte ska kännas alltför tråkig. Det tackar jag för. Ensam i lägenhetshuset lägger jag mig i sängen. Sängen jag delar med två andra. Längtar hem, vill ligga mellan mamma och pappa. Är rädd för att svullna upp igen. Vill också festa och gå ut. Somnar.

Vaknar av att Scott kommer hem, han går in i mitt rum, jag låtsas sova. Vågar inte visa att jag gråtit. Han skjuter fram elementet och ställer det vid mitt huvud. Drar filten över mig och viskar. Get well, we miss you. Sen stänger han igen dörren och går.

Jag älskar verkligen dom. Dom som blev min familj där nere. Dom som matade mig, skjutsade mig till sjukhuset, köpte min medicin och såg till att ha förfester i någon annans lägenhet för att jag var sjuk. Jag önskar så att jag hade fått göra den där resan igen FRISK. För det var orättvist. Det var förjävligt jävla orättvist. Men jag träffade världens finaste vänner som jag alltid alltid alltid kommer att älska. Och jag älskar då inte i någon överdrift. I sommar ska jag förhoppnings få träffa dom. Allihopa. Duf, Scott, Hannah och Cissi. Som jag saknar mig lilla familj. Familjen som bara varade i två månader, i världens absolut knasigaste och vackraste stad. Två månader av galna fester, mysiga hemmakvällar och djupa samtal. Åh vad jag saknar er och tack för ni brydde er om tjejen som blev sjuk alldeles för ofta. Tack tack tack. Och tack för att ni ställde upp gången efter, den värsta gången när jag var inlagd i en vecka. Hade det inte varit för alla er hade min resa slutat där och då. Och det hade jag aldrig förlåtit mig själv för.

Att lära sig sätta rubrik på texter är betydligt svårare än man tror.

Hej! Nu har min lärare tjatat IGEN på oss alla att vi måste skriva varje dag helst. Även ta massa bilder så vi lär oss ta BRA bilder och massa mer. Så jag tänkte helt enkelt försöka börja ta massa bilder och berätta vad jag äter om dagarna typ. kul.
Idag åt jag och mamma mysfrukost och sen tog vi en långpromenad i snön. Kollade skidor, ishockey, åt choklad, chips, cola och ja nu sitter jag och läser om journalistikens historia. Läser på lite till intervjun jag ska göra på måndag med. Intervjua en chefsredaktör. Spännande. Och kikar lite på lägenheter. ja. och resor som alltid. Jag och pappa kör tävling igen, från och med måndag som vanligt. Den här gången SKA jag vinna. YESYESYES.

Mina ögon är stora efter 400 sidor.

Min kropp skriker efter vatten efter att ha läst denna TRÅKIGA bok.

Jag är dunderförkyld och har sår på och i näsan på grund av allt snorande. INTE OK.

Men jag är glad för det är helg, en ledig helg och jag ska vara nykter!

En vanlig dag hos en knäpp flicka

Jag önskar att jag vore en power-woman. Jag drömmer ibland att jag lyckas bli allt det där jag vill bli och inte bara når mina mål affärsmässigt utan till sist hittar Han med stort H och får de där efterlängtade små barnen jag så länge jag kan minnas velat krama om. Jag önskar att jag tränade, åt bra, var en bra människa, kunde göra fantastiska dokumentärer eller reportage, eller vara på plats där jag behövs och hjälpa barn som behöver mig. Jag önskar att jag kom in på den där kursen i New York. Önskar att jag var rik så jag kunde gå den där kursen i New York och ha råd med en lägenhet i Stockholm när jag kommit hem. Önskar att jag blev kär i en sportintresserad man, en lång man, med ett fint leende. Han kan få spela i NHL eller något, i New York eller så. Vore fint.
Jag önskar att jag hade tid att umgås med varenda en av mina guldklimpar. Föräldrar, vänner, mormor, morfar, farfar, HUNDAR. Jag önskar jag hann jobba extra både på Willys (där världens bästa människor jobbar) och på musiklådan (där världens jobbigaste men underbaraste barn går). Jag önskar att min man, han som är lång och har ett fint leende, älskar att resa lika mycket som jag. Och att vi varje vinter åker till London och julshoppar, varje påsk åker till Alperna och dricker öl och glider runt i backen och varje sommar åker till Italien och äter pasta och dricker rödvin. Sen vore det guld om vi då och då kunde åka långt, över jul. Aa det vore bra.
Ska fortsätta vara lite lagom power-woman för jag är sjuk och så. hehehehe. Så nu blir det glass och te och lite plugg. Men man måste ju börja någonstans, kanske ska skippa glassen så är jag på väg. Mot oändligheten och vidare.

Att känna sorg är bättre än att inte känna något alls.

Jag har ju tidigare nämnt att jag känner så jävla mycket hela tiden och BLA BLA BLA. Japp så är det. MEN jag kollade i mitt gamla arkiv (gör allt för att inte tentaplugga) och hittade ett inlägg där jag skrev att jag var så ledsen och nere att jag var tom. Jag kände typ ingenting. Brydde mig inte om något. Grät inte, skrattade inte, tänkte inte. Bara var. WOW VAD HEMSKT! Jag sitter betydligt hellre här och gråter åt hundarna dom skjuter ihjäl i Sotji, eller fäller en tår åt reklamen Merci, som är så vidrig att jag skäms över att jag tycker den är fin haha ÄN att inte känna alls. Jag ligger mycket hellre och gråter natt efter natt för att jag oroar mig över någon jag bryr mig om än att bara tänka blankt.
För är man ledsen och känner mycket sorg och ilska (vilket ofta resulterar i grym träning) så är ju chanserna större att jag får skratta högt, känna lycka, le mot allt som är vackert och bara vara GLAD. För det vill man ju. och det är jag såklart. Jag är väldigt ofta lycklig och glad också. Ibland, eller ja ganska ofta så gråter jag snarare gädjetårar än något annat. SOM när de sa på nyheterna att en djurvän skänkt flera miljoner till ett hundhärbärge i Sotji så de skulle slippa skjutas. Då tjöt jag som ett barn och sa att DET VILL JAG GÖRA. Jag vill så gärna få folk med dåligt självförtroende att må bra och tycka om sig själva för livet är för kort och går för FORT för att man ska lägga tid på sån skit. Jag vill bara att alla ska vara lyckliga och glada. Optimist javisst. Jag är osjälvisk, och det är nog min absolut finaste egenskap. japp. så säger vi. bra avslut. PUSS

God Morgon Världen

Tentapluggar, fett trist. Äter hela tiden typ. MUMS. Fina bilder från julafton (som är den bästa dagen på hela året), från fina vinterdagar, goda frukostar, en på mig och min finaste och äntligen friska farfar OCH ÖL. Ska tentafesta två dagar i rad. DET längtar jag till. mmmm

Jag vill rädda alla

I går kom jag hem gråtandes. Ja man ska faktiskt skriva I GÅR och inte IGÅR. Det lärde min språklärare mig i går. Hur som helst, jag kommer hem gråtandes. Berättar för pappa och han säger;
- Johanna, du kan inte rädda alla. Det är omöjligt. Var nöjd med att du har ett fadderbarn och skänker lite då och då. Det är bra som det är!

JA det är bra jag vet att det är bra. Det är grymt att ge 200 kr i månaden till en pojke i Filippinerna så han slipper sova på gatan. Det gör jag mer än gärna. Men jag vill rädda den lilla flickan som tigger på pendeln. Och hunden som den där alkoholisten äger, hunden som inte mår bra, hunden som skulle må bättre hos mig. Jag vill rädda alla barn och djur i hela världen som har det jobbigt. OCH jag vill starta en fritidsgård. Men ska jag någonsin kunna flytta hemifrån har jag inte råd med allt det här och det gör mig så ledsen. Jag har sparat sen i början av sommaren till fritidsgården men det kommer aldrig bli av för det är massa skit runt om. Jag kan inte rädda ett helt land av småttingar och hunden är trogen sin alkoholiserade matte och så är det. Stackars lilla värld. blä. Nu ska jag titta på SOS barnbyar och gråta lika mycket som sist och inte kunna somna för att jag bara tänker och tänker på alla de fina glada och underbara barn jag vill rädda. Och då har vi inte ens börjar prata om cancer. Herregud vad världen är hemsk och vad vidriga vi är som inte gör något. Japp hejdå. Mest arg är jag på folk som inte bryr sig. Ni behöver inte skänka pengar om ni inte har råd, men ha ett hjärta för fan. ushhhhhhh som Anja säger i paradise hotel. USHHHHH på folk som inte bryr sig om andra. fack offfffffff