Att vara frisk är en tillräcklig anledning till att vara riktigt jävla glad.

Jag hade precis råkat eldat upp makaroner i mikron. Det stinker brand. Scott och Duf skrattar åt mig. Hysteriskt. Med sina fixade frisyrer och färgade strumpor tar de sina skatebords och springer fyra trappor ner till Warners Avenue. Världens finaste gata, på världens finaste plats. Bondi beach, Syndey, Australien. Kan ibland inte förstå att jag faktikst bott där. Jag är sjuk, igen. Halsfluss antar jag, men har inte hunnit förbi sjukhuset ännu. Tanken var att jag skulle hinna äta de där makaronerna innan men de är svarta och stinker så det får bli lite kex. eller något sånt.

Hannah fixar en taxi, fina fina Hannah, som är som en storasyster. Tar hand om mig i ur och skur här nere. Jag har ont, är rejält svullen. Jag är en VAN halsflussare, snittar väl 4 gånger per år ungefär. Mina trogna vänner skippar utekvällen för att följa med mig till sjukhuset IGEN. Kommer alltid att vara så tacksam för att ni följde med gång på gång.  Caroline köper en juice och Jessica hjälper mig att checka in. Lämnar fram alla försäkringar och papper. Jag håller på att svimma, sätter mig ner. Vill spy, dricker. Har ont, så jävla fucking ont. Halsjävel.

Kommer in i en sal efter en timmes väntan. Halsen är svullnare än någonsin och jag börjar få svårt att andas. Det kommer in en kvinna i en randig tröja och gråa mjukisbyxor. Hon sticker en nål i armen på mig och ber Jessica hålla i den medan hon går ut igen. Det blöder och det dunkar, det tog henne minst 10 minuter och fyra stick innan hon hittade rätt. Carro har fått gått ut, blodrädd som mig. Jessica trycker in nålen, sätter den på plats, tittar på mig och säger att det är lugnt, ingen fara. Jag känner hur bloder rinner ner för armen och fyfan vad jävla äckligt det är. ahhhhhh.

Flickan i randig tröja kommer tillbaka, tittar mig i halsen och säger oj. Ger mig ett stick i halsen. Sedan sticker hon in ytterligare en nål och en slang i andra armen. Drop och medicin, "För halsflussen är på väg att kväva dig, det är därför"

De säger att jag ska ligga kvar över natten. Aldrig någonsin har jag sovit på ett sjukhus. Jessica frågar om hon får sova kvar, för att jag är rädd. Fina lilla du. Det får hon inte. De åker hem. Jag får en säng på akuten. Finns ingen annan plats. Får en säng och en tv. Sätter på mig en vit sjukhusklänning. Känner mig genast sjukare. Lägger mig ner, kan inte vrida armen, nålarna är stela och slangarna pumpar drop och medicin. Obehagligt som fan. Torkade blodfläckar på armarna har jag också. Mår illa.

Läkaren kommer in varannan timme. För högt blodtryck. Måste lugna mig. Sätter på tvn, kollar på revenge. Saknar mamma och pappa. och mina hundar. Jag vill inte vara sjuk här, jag känner mig så ensam. Förstår inte allt dom säger. Min mobil dör. Jag somnar. Vaknar av att skynket runt om mig flyger upp, sjuksköterskor och läkare springer, pratar högt, det piper som på tv när någons hjärta stannar. Han dör. Jag såg honom aldrig. Samma dag hade hans fru varit där. Jag gråter jättelänge och jättemycket. Gråter tills det blir morgon. Får åka hem. Känns bra.

De tar hand om mig, min nyfunna familj. Matar mig och klappar mig på pannan. Jag mår bättre. Alla ska ut och festa och min svenska granne kommer förbi med filmen "Den bästa sommaren", så min hemmakväll inte ska kännas alltför tråkig. Det tackar jag för. Ensam i lägenhetshuset lägger jag mig i sängen. Sängen jag delar med två andra. Längtar hem, vill ligga mellan mamma och pappa. Är rädd för att svullna upp igen. Vill också festa och gå ut. Somnar.

Vaknar av att Scott kommer hem, han går in i mitt rum, jag låtsas sova. Vågar inte visa att jag gråtit. Han skjuter fram elementet och ställer det vid mitt huvud. Drar filten över mig och viskar. Get well, we miss you. Sen stänger han igen dörren och går.

Jag älskar verkligen dom. Dom som blev min familj där nere. Dom som matade mig, skjutsade mig till sjukhuset, köpte min medicin och såg till att ha förfester i någon annans lägenhet för att jag var sjuk. Jag önskar så att jag hade fått göra den där resan igen FRISK. För det var orättvist. Det var förjävligt jävla orättvist. Men jag träffade världens finaste vänner som jag alltid alltid alltid kommer att älska. Och jag älskar då inte i någon överdrift. I sommar ska jag förhoppnings få träffa dom. Allihopa. Duf, Scott, Hannah och Cissi. Som jag saknar mig lilla familj. Familjen som bara varade i två månader, i världens absolut knasigaste och vackraste stad. Två månader av galna fester, mysiga hemmakvällar och djupa samtal. Åh vad jag saknar er och tack för ni brydde er om tjejen som blev sjuk alldeles för ofta. Tack tack tack. Och tack för att ni ställde upp gången efter, den värsta gången när jag var inlagd i en vecka. Hade det inte varit för alla er hade min resa slutat där och då. Och det hade jag aldrig förlåtit mig själv för.