En vanlig dag hos en knäpp flicka

Jag önskar att jag vore en power-woman. Jag drömmer ibland att jag lyckas bli allt det där jag vill bli och inte bara når mina mål affärsmässigt utan till sist hittar Han med stort H och får de där efterlängtade små barnen jag så länge jag kan minnas velat krama om. Jag önskar att jag tränade, åt bra, var en bra människa, kunde göra fantastiska dokumentärer eller reportage, eller vara på plats där jag behövs och hjälpa barn som behöver mig. Jag önskar att jag kom in på den där kursen i New York. Önskar att jag var rik så jag kunde gå den där kursen i New York och ha råd med en lägenhet i Stockholm när jag kommit hem. Önskar att jag blev kär i en sportintresserad man, en lång man, med ett fint leende. Han kan få spela i NHL eller något, i New York eller så. Vore fint.
Jag önskar att jag hade tid att umgås med varenda en av mina guldklimpar. Föräldrar, vänner, mormor, morfar, farfar, HUNDAR. Jag önskar jag hann jobba extra både på Willys (där världens bästa människor jobbar) och på musiklådan (där världens jobbigaste men underbaraste barn går). Jag önskar att min man, han som är lång och har ett fint leende, älskar att resa lika mycket som jag. Och att vi varje vinter åker till London och julshoppar, varje påsk åker till Alperna och dricker öl och glider runt i backen och varje sommar åker till Italien och äter pasta och dricker rödvin. Sen vore det guld om vi då och då kunde åka långt, över jul. Aa det vore bra.
Ska fortsätta vara lite lagom power-woman för jag är sjuk och så. hehehehe. Så nu blir det glass och te och lite plugg. Men man måste ju börja någonstans, kanske ska skippa glassen så är jag på väg. Mot oändligheten och vidare.