Den dagen den sorgen

När mamma och pappa fick höra att jag tittar på resor på riktigt nu och har hittat boende som verkar vettigt hörde dom av sig till deras gamla vänner som dom träffade på Fiji för snart 30 år sedan. Dom är 70 år gamla idag och äger en liten ö som heter Happy Island. Den ö där min Pappa friade till min Mamma. En ö som jag väldigt gärna vill besöka.

För några timmar sen fick min pappa ett svar, där det stod;

" Det ska bli fantastiskt roligt att få träffa er dotter, vi lovar att ta hand om henne och henns vän väl. Kommer aldrig glömma er Maria och Fredrik, Ni ligger oss varmt om hjärtat. Säg till om ni behöver hjälp med boende på andra ställen! Kramar Mike och Annie."

Det blev nog lite avgörande för mig. Jag vill åka till Autralien och se alla livsfarliga djur, stå och njuta av ett nytt år framför operahuset och känna att jag faktiskt är så långt ifrån Sverige jag bara kan vara. Spendera dagarna på stranden, lära mig surfa, leva livet på riktigt.

Jag vill åka till Fiji och se världens vackraste öar. Jag vill se den lilla lilla ön som min pappa fick förfrågan att köpa för 30 år sen. En ö som jag konstigt nog hade kunnat växa upp på och kanske levt på idag.

Jag vill hoppa Bungy Jump i Nya zeeland och njuta av en fantastik natur. Jag vill se något annat och jag vill leva någon annanstans. Jag vill känna att jag hör hemma på något annat ställe än lilla Uppsala.

Idag bestämde iallafall jag mig, 5 månader är länge. Jättelänge. Men Uppsala kommer föralltid att vara Uppsala och jag är livrädd för att fastna här. Så nu har jag bestämt mig. Jag ska ut och se världen och när jag sen vet vad jag vill och förhoppningsvis har gjort något vettigt av flickan som bott i Uppsala hela livet och som inte vet vad hon vill göra, så får jag komma tillbaka hit. Här kommer ändå inget att ha förändrats, och har det det så är det på tiden!

Världens bästa plan, Världens bästa grej och jag är så lycklig och glad. Jag kommer aldrig någonsin ångra mig. Ska nog försöka klicka hem en flygbiljett redan i veckan. Det sägs att det blir verkligt då...