Jag går igenom stan och där är ni överallt. Fulla, höga
eller helt i ert sinnes fulla bruk och klär av mig med era blickar. Visslar, viskar,
ropar något efter mig. Ni är många. Ni tittar på mig som om jag vore ert byte.
Jag går fort och sträcker på mig lite extra. Drar ner kjolen lite till och
möter inte era blickar. Jag vet att jag inte är den enda ni tittar på, så jag
tänker att om jag ser ut att vara nykter och bestämd så väljer ni kanske inte
mig.
Så kommer jag fram till busshållplatsen som är full med
folk. Många av er står här också. Jag ställer mig lite längre bort och märker
att två av er har följt efter mig en bit. Ni står och tittar och viskar ett tag
innan du kommer fram. Jag svarar ganska otrevligt och kort, livrädd för att du
ska tro att jag vill ha sex med dig. Du är trevlig och svarar ”okej” innan du går
vidare och stannar några meter bort hos din kompis. Jag känner hela tiden era
blickar även om jag vägrar kolla mot ert håll.
Bussen kommer och den blir snabbt proppfull. Längst bak
sitter ytterligare några av er. Busschauffören ropar ut att vi måste gå bakåt.
Så jag går bakåt. Ni som följt efter mig står långt fram i bussen. Jag försöker
gömma mig lite bakom en lång kille så ni inte ska se att jag gått på. Men det
går inte att gömma sig, ni är överallt.
Sen kommer några av er och ska förbi mig, ni ska väl till
resten av gänget längst bak. När ni trycker er förbi mig så passar ni på att
trycka era skrev mot min rumpa och du med spritflaskan i handen, ställer dig precis
bakom mig. Jag ser hur din hand hamnar på min och jag drar bort den direkt,
tänker att du kanske bara råkade nudda. Men så igen och jag ser i spegelbilden
i fönstret hur du luktar på mitt hår, känner hur du drar dina smutsiga och
blodiga fingrar längs min nacke. Paniken växer i mig och jag trycker bort dig
och tar mig framåt i bussen. Men inte för långt fram för där sitter ni som
följde efter mig. Jag kan inte gömma mig.
Ni skrattar och jag gråter. Bussen är full av såna som er
men också av dom andra. Ingen gör något, men alla ser. Jag vågar inte vända mig
om och se på dig. Mina händer skakar och jag vill bara tvätta rent dom från dig.
Några hållplatser senare går du av. Jag vänder mig om för
att se på dig. Du är blodig i ansiktet. Du möter min blick och ler. När du gått
av börjar gänget längst bak prata om dig. ”Fyfan vad jävla svinfull han var.
Och så har han vart i slagsmål, fan man måste ju lära sig det där… och snacka
om att han bara ville ligga, vilken desperat kille. Men man vet ju hur det var
när man var 18.”
Jag är lättad över att du inte kommer gå av på samma
hållplats som mig men så börjar jag tänka, vad gör du nu och mot vem? Och vad
menar ni med ”man vet ju hur det var när man var 18”?
Jag tittar upp och
ser då istället er som följde efter mig. Ni sitter nu ett par säten fram och jag
möter din blick ibland. Jag vill bara gömma mig. Vet inte åt vilket håll jag
ska titta. Jag är fortfarande tårögd och jag vill inget annat än att gå av.
Varför tog jag inte taxi? Och varför tog jag klackskor, och min vita jacka? Nu
syns jag ju hur bra som helst.
Jag tänker på hur jag ska göra om ni går av på samma
hållplats som mig. Tittar runt, hoppas på att det äldre paret där framme ska gå
av på samma hållplats som jag. Eller ska jag kanske åka med paret tills dom går
av och sen försöka få tag på en taxi? Nej det kan jag inte, det vore ju helt
sjukt. Men vem jag ska ringa om ni går av samtidigt? Mina skavsår, mina
klackar, jag är inte snabbare än er. Ska jag ta av dom? Springa barfota? Hur
slår man någon? Är ni verkligen våldtäktsmän? Nej det kan ni väl inte vara, ni
står ju och småpratar med en annan kille nu och verkar ganska normala och trevliga?
Min hjärna gå på högvarv och jag letar frenetiskt efter
någon som känns trygg på bussen. Någon som ser det jag ser. När det är dags trycker
jag så diskret jag bara kan på stoppknappen och går snabbt av. Det är fler som
går av. Jag andas ut.
Hemma kommer gråten. Jag tvättar mig tills det inte går att
tvätta mer och jag gör allt för att rena min kropp från era blickar, era
viskningar och från dina blodiga och smutsiga händer som du drog längs med min
kropp.
Nästa morgon när jag vaknar tänker jag att det nog inte var
värsta grejen. Ingenting hände ju typ och jag är mest arg över att du tog dig
friheten, eller att ni, alla ni som ens tittar sådär tar er friheten, men
skitsamma. Det gick ju bra. Och ni som följde efter mig kanske inte alls gjorde
det. Uppenbarligen skulle ni ju av på en annan hållplats. Shit jag är så
paranoid. Och du som kom fram och pratade kanske genuint bara ville prata. Förlåt
för jag var så otrevlig. Förlåt, det är klart ni inte är våldtäktsmän.
Men så tänker jag lite till och blir så jävla less på att ni,
som kanske är få men tillräckligt många ändå, förstör så mycket. Ni gör så att
jag knappt vågar prata med killar, för jag är rädd för att de ska tro att jag vill
ha sex. Ni gör så att jag alltid överväger att ha platta skor, bara för att jag
ska kunna springa ifrån er om jag måste. Ni gör så att jag skippar mitt sista
glas champagne på nyår, fast jag väldigt gärna vill ha ett till, för att jag
inte ska vara för full när jag går hem. Men det värsta är att ni gör så att jag
är så himla rädd. Så fort det blir mörkt, så fort ni är flera.
Och så tänker jag på dom som inte klarat sig ganska bra. Dom
som ni inte bara klätt av med era blickar utan som ni klätt av på riktigt fast dom
inte vill. Och så sitter ni där och försvarar alla möjliga typer av övergrepp,
jag vet att ni kanske inte ser det så, men att ta sig friheten att ta på någon
annan som inte vill är inte okej, även om ni ”vet hur det var när man var 18”.
