Hade inte jag hostat upp mina lungor för stunden hade jag behövt en rejäl springtur. Tankar snurrar för mycket, och jag blir för knäpp för mitt eget bästa.
Faaaaan för att jag tänker så mycket. Undrar, funderar, klurar. Är det här sista gången jag ligger här och delar den här stunden med den här personen? Är det såhär det kommer att vara nu, såhär det kommer kännas. Kommer det aldrig bli som förr?
Vad är egentligen bäst för mig, sluta nu? börja nu? tvekar, slutar tänka.
Skrattar åt mitt fantastiska liv som är så bra. Så jävla bra. Det är bara jag som inte förstått det ännu, det är bara jag som gillar att överdriva, gillar att överdriva varenda liten känsla, varenda liten detalj. Men det är bra, mycket bra och jag ska sluta klaga. För det är som det är och det blir som det blir. Oavsett vad jag tycker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar