Det är så lätt att släppa taget om någon du inte släpper in. Kanske därför jag känner mig så omänsklig som nästan glömt bort att jag träffat världens mest fantastiska människor på andra sidan jorden och som jag tråkigt nog har otroligt dålig kontakt med. Man börjar tänka lite, Hur hade det varit om jag åkte dit med andra mål den här gången, andra människor, ensam, utan en biljett hem, en kortare tid, en längre tid, föralltid. Jag undrar och vill bara göra om det igen och igen och igen. Att ligga och titta igenom bilder från en tid då livet handlade om vänner, alkohol, pojkar, sol, bad och att lära sig njuta av livet är ingen bra ide nu när Sverige är gråare än någonsin. Tur att man har någon att kramas med, någon att prata med, någon att skratta med och någon att gråta med när paniken slår till och man undrar vad fan man gör här när man kunde ha varit där. Lätt att vara efterklok, lätt att ångra, lätt att tänka om. Svårt att vara nöjd. Aldrig nöjd. Varför vara nöjd och sluta sträva. Fortsätt sträva och gör den där resan om och om igen tills du är mätt. Inte nöjd, men mätt. Följ ditt lilla konstiga men förhoppningsvis väl fungerande hjärta och lämna hjärnan hemma i sängen. Den har du ingen nytta av iallafall, den var den som fick dig att ångra från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar