Vi lever bara tills vi dör

I början av juli åker jag tillbaka till älskade fina Fiji. Den här gången med en massa SOL hoppas jag. Bokat och klarrrt och nog fick det mig på aningen bättre humör. Riktig pissvecka, hemsk fredag och idag verkar inte särksilt annorlunda. Känner mig så oerhört ensam, vet inte riktigt hur det kommer sig. Jobbar 12h pass 5 dagar i veckan, hinner knappt andas emellan, ändå så jävla äckligt ensam. Har börjar sova med två hundar i sängen plus ett par gosedjur som jag tagit fram från vinden. haha, ja jag har ju aldrig gillat att sova ensam. Får inte prata alls, får inte träna alls och äter mig fetare och fetare. Ska bli glad en dag, lovar. Men inte nu, nu ligger jag här och tycker så jävla synd om mig själv, trots det att jag ska få åka till världens finaste plats. Den plats jag lovade mig själv att åka tillbaka till när jag är så ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Passande, fast i juli är jag glad. Det är jag.