Den 20e december 2012 skrev jag i mina anteckningar: Jag vill bara ha ett slutdatum. Ett datum när jag slutar vara ledsen. Slutar gråta. Jag orkar inte. Ett helt år, det kan jag inte. Jag vägrar vara ledsen så länge. Aldrig.
HA. Alltså visst, (jag ska försöka att inte framstå som värsta freaket) självklart har jag inte varit döledsen i 14 månader men jag har inte mått så bra. Nu gör jag väl det, men kan fortfarande (SOM IDAG) böla över att jag lät mig själv bli behandlad och må så dåligt under så lång tid. Jag gråter inte längre över att jag vill vara med honom eller saknar honom för det gör jag inte på det sättet. Men jag mår dåligt över att det slutade som det slutade. För även om han kanske var en idiot och inte är värd att ha en relation med mig idag och blablabla så tycker jag det känns SKIT att inte ha någon kontakt med honom alls. Jag har honom varken på facebook eller instagram. Jag har inte sett hans ansikte på snart ett år. Han har inte skrivit ett ord till mig på 14 månader, jag menar det är klart att det känns.
Jag skäms alltid för att fortfarande känna såhär och pratar aldrig om det längre. För jag vet att mina kompisar har tröttnat, med all rätt. De alla (ish) är numera nykära och lyckliga och det är deras tur nu, och må deras hjärtan bevaras hela, snälla farbror i himlen.
Och ibland så tänker jag att, det här är inte normalt, något är ju stört fel med mig. Tiden har runnit iväg nu, nu har det gått mer än ett år, nu är det dags att må bra. Jag vet inte, jag vet att ingen riktigt vet vad som hände och framförallt har jag varit så extremt vidrigt duktig på att förneka en jävla massa detaljer för alla andra och för mig själv att det är dagar som idag, när jag är ute och går som det slår mig som en käftsmäll och alla känslor som fanns då och alla tankar som finns idag och hela den här grejen med att vad jag är värd, och hur jag har mått och hur jag både må och om jag någonsin kommer kunna lita på någon igen utan att framstå som en svartsjuk bitch alla såna tankar bara flyger runt i huvudet och gör min dag till ett KAOS.
Nåja nog om det, tur att dessa dagar kommer betydligt mer sällan än förut. Det är väl alltid något. Jag bara saknar att känna mig hundra procent glad. Jag var alltid det förut. typ. på gymnasiet. bästa tiden. ingen kärlek, inga män. bara alkohol, flickvänner och en drös sömnlösa nätter. Och så är jag nog fortfarande riktigt jävla arg. Jag skulle vilja få ett tillfälle att skälla ut, slå till och typ sparka honom mellan benen eller något. typ så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar