Jag hade i min vanliga ordning gått runt med både ridväst och ridhjälm sedan mellanmålet vid 15. Mycket märklig unge. Herrejesus.
När jag var tolv ville jag bli ridlärare. Min ridlärare var min största idol. Hon var 25, galen, duktig och cool. Framförallt behandlade hon mig som om jag vore hennes favorit och det älskade jag. Jag fick alltid hjälpa dom yngre tjejerna att ta in sina svåra hästar och jag fick alltid rida Perla, den svåra, för ingen annan kunde. Jag åkte ut på mina lediga dagar och bara satt i hagar eller i boxar och pussades, klappade och kramade hästarna. Jag vann tävlingar och jag var alltid sådär jävla bajsnödigt nervös VARJE gång jag skulle rida. Min ridlärare är den person som har fått mig att tåla saker. (och då är jag fortfarande en mes, imagine hur jag var innan)
Att stå i en hage i -22 grader och få in en häst som inte vill in, där snackar vi tålamod. Att komma hem och gråta för att fötterna är genomfrusna, Och att rida med en bruten tå, ja vad gör man inte för att få göra det man älskar.
Jälvar vad jag var duktig. Jag ville satsa på hästarna och jobba med det. Min dröm. Jag grät när hästar såldes och jag fick hjälpa till att rida in dom nya. Jag såg föl födas och höll tysta minuter för dom som avlidades. Hästarna var mitt allt.
Jag började dansa redan när jag var fem. Att det kallades dans är väl något man kan diskutera men vi hoppade och hade roligt. När jag blev lite äldre började jag dansa på riktigt och blev snabbt en av dom som dansade fem dagar i veckan och trodde jag var så jälva grym. Men det var jag inte. Jag älskade att dansa med mina coola och snygga lärare och jag höll mig smal trots perioder av enorma mängder av kladdkaka och glass. Tack dansen. Och tack för att jag åtminstonde håller takten trots femtioelva öl i dimman.
När jag var femton hade jag gått på gymnastik i ett par år. Jag var duktig på det också, lite, men näjj ingen framgång där inte. Däremot blev jag och Anna gymnastikledare, och om man bortser från att en liten flicka bröt 4 fingrar på grund av oss, så var vi ganska duktiga ändå. Låtsades ha pojkvänner som inte fanns och låtsades vara bakis fast vi aldrig druckit. Fina tider. Det bästa var att vi alltid åt på Mc donalds innan jobbet, och vi räknande ut att vi tjänade 10 kr per 3.5 h pass. För att vi alltid skulle äta dyra hamburgare haha. ja. Men våra grupper vann medalj på medalj. Det var fint.
På högstadiet ville jag bli advokat. "Jag ville sätta dit dom jävlarna", som min mormor stolt säger till alla, fortfarande. Mycket värdigt uttalande, från en mycket klok och insatt tonåring. Advokat är jag icke ännu. Kanske kommer bli en dag. Jag diggar ju det här med att tala i salar och vinna saker.
På gymnasiet ville jag plugga ekonomi, för att det var bra att ha. TACK GODE GUD att jag inte läser ekonomi för fyfan vad jag skulle suga. Men ja det är kanske bra och ha och vem vet en vacker dag kanske jag känner att allt sånt där knepigt är min grej. Jag har ju trotsallt spelat elgitarr. (efter att ha sett Freaky Friday och velat vara Lindsay Lohan. Idag är jag glad att jag inte är Lindsay Lohan.)
Livet är knäppt.
För två år sedan pluggade jag retorik. Jag pratade, jag skrev, jag analyserade och jag kände mig som den dummaste människan i världen. Dum som i osmart, dum i skallen, mongodum. Men det var jag inte. För jag klarade att hålla ett tal för 100 personer. Och alla skrattade. Och det var bra. Och min bror snodde talet och fick mvg. Wow tänkte jag, hålla tal. Det här vill jag göra.
Idag är jag 21 år och 11 månader. Jag har gått en termin på programmet Journalistik och Multimedia. Jag är ganska grym på det, faktiskt. Det är sjukt roligt och jag känner att jag har hittat min grej. Just nu. Jag gillar att min klass dricker öl på tisdagar och att alla kirrar alla tentor för att alla brinner för det dom gör. Brinner gör jag typ aldrig, förutom på schlagerdansgolvet. Men mitt plugg är bra och jag är så glad att jag testade. So far so good. Min dröm är att bli programledare, radiopratare eller föreläsare. Kanske alla tre.
Tänk vad livet ändras och vad allting som man någonsin velat bara försvinner. Tänk vad viktigt det är att göra sånt som är ROLIGT. Tack för att mina föräldrar aldrig pressat mig att läsa något jag inte vill och tack mamma för att du bad mig tänka igenom ordningen i min ansökan en sista gång. Jag ändrade. För innerst inne visste vi båda att jag är tillräckligt galen och knäpp för att bli något av det jag vill. Det känns coolt.
För oavsett om det var ridningen som gav mig priser, eller gymnastiken som gav mig medaljer. Om det var alla mvg i skolan, eller alla tårar på tåget då jag panikpluggat till tentorna som känts omöjliga så är jag bra på det jag vill göra. Det är då jag vinner saker och den målmedvetna Johanna kirrar det. Det är då jag pluggar nio timmar om dagen för en tenta. För jag ska vara bäst.
Jag känner bara YOLO.
PS.Återkommer om 10 år. Finns en stor chans att jag då vill bli något helt annat. Skådespelare lockar. mmmm. Drömmen, Joel Kinnaman är min kärleksaffär, Persbrandt min pappa och Mia Skäringer min bästis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar