Ni vet när man är sådär övertaggad och ba häller i sig alkohol. Man kan knappt äta för man är nästan lite nervös för allt känns så jävla kul. Och man är stolt för ens bästa vän precis har tagit polisexamen. Och man är rörd för att den lilla tjejen som varit min i 22 år, ska köra sin grej, och jag kommer inte vara i närheten längre, inte i samma stad. Min lilla trygga famn.
Som en svamp suger man i sig alkohol i mägder. Man skålar åt allt som går att skåla över. Och man fyller på glaset fast det inte ens är tomt. Ibland blir man lite ledsen i hjärtat, men man tänker att man tar det sen. För nu ska man ha kul. Och så sveper man det sista och har jättekul.
Man är bäst på fest och folk kommer fram och säger hur härlig och galen man är. Man skriker och dansar, shottar och posar. Man gör till och med ett uppträdande som blir en sån jäkla succé och man imporivserar ihop ett tal som alla skrattar åt. Man går fram till den där tjejen som man egentligen inte gillar, och man är trevlig och gullig och berömmer och frågar snälla grejer. Sen vänder det och man är lite spydig mot någon som tror att han är något, eller så råkar man kalla en brud för "en liten 15-åring" fast hon nog inte är många år yngre än en själv. Sen skrattar man högt och man kramas och man är så glad. Man har en toppenkväll och spelar flip the cup och försöker torka upp mjölk genom att hälla på skumpa. Sen blir det suddigt.
Flashbacks. Man ser sig själv sitta på badrumsgolvet och världens raraste tjej som man inte ens vet namnet på håller ens hår och torkar ens tårar när man gråter och skäms för man spytt.
Man ser framför sig hur folk står och pekar och skrattar åt tjejen som ligger i 30 cm spya och gråter och har polisbrillorna på sig och man hör de säga:
"Men HAHA gud är hon 15 eller?!, någon gång måste man ju lära sig dricka lagom..fyfan vad vidrgt och pinsamt. Hur kan de ens vara kompis med henne?"
(ps. detta kan vara mildare i verkligheten, men när bakisångesten är enorm tänker man sig det värsta. Men kan som sagt vara en överdrift. Har troligtvis inte ens hänt. Men ändå. Oavsett så är det såklart såna som druckit 4 glas vin och är perfekt salongsberusade och som bara säger det dom ska säga och som bara dansar snyggt som tänker såna tankar. Såna som i efterhand snackar skit om såna som mig. Akta er för såna.)
Och så vaknar man upp dagen efter och vet inte varför det blev som det blev och man skäms så mycket. För att ANDRA tycker man var pinsam, främst. Fast man vet ju att man var pinsam. Vem fan gillar att spy liksom. Sen ifrågasätter man gårdagens val. Hur kunde jag dricka typ 3 liter skumpa? Varför sa jag det där till honom? Och till henne? Och hur kunde jag göra så? Och hur kan jag vara så sjukt rolig?
Sen smsar man med sina bästa och "rätta" vänner. Ni vet dem som skriver
"Men Johanna det där var ju ingen fara alls, sådär var jag förra helgen."
Eller
"Haha men vet du hur ROLIG du var, alltså bäst på fest. Ingen biggie alls, torkade dina spyor med glädje."
Eller
"Alltså ingen märkte ju ens, minns hur någon ba oj vad det luktar vem har spytt? och jag ba, alltså verkligen ingen aning"
Eller den bästa av de alla som berättar om något ännu värre så man intalar sig själv att det man gjort inte alls är farligt. Vilket det kanske inte ens var. Vad vet jag? Minns ju inte.
Och så läser man alla peppande sms som egentligen bara är ljug, för man förstår att alla visst visste vem som spytt, och att det inte alls var kul att torka mina spyor. Men det är det enda som kan mildra ångesten lite. För den där bakisångesten har inte funnits på många år. Och det är ingen rolig återträff.
Och för att inte bara kötta på den här jobbiga "jag bryr mig så mycket om vad alla andra tycker - ångesten" så måste man VERKLIGEN akta sig för att skriva till fel personer. Fyfan för såna där som svarar:
"Hehe, ja det var väl lite för mycket kanske..Du är ju inte femton längre ;)".
De där emojin. Får rysningar.
Känner bara "Va tråkigast i världen då. Kolla på "På spåret" och drick ett glas rödvin och lev ditt trista liv din lilla fucker. Och klaga på att det blev sent och att du blev full på det där stooora glaset. ha ha ha." (Man får vara precis sådär så länge man inte hatar på såna som mig.)
Hur som helst så tar man sig upp och trotsar bakfyllan from hell, och träffar sina bästa vänner från gårdagen och gråter och skrattar åt allt man gjort och inte gjort. Och de berättar saker som man ba "VA? VEM ÄR JAG?" och man skrattar åt sånt som inte är kul och gråter floder för att ens bästa vänner försvinner åt olika håll. Och i den stunden inser man hur mycket man älskar somliga och varför man fick en liten känslosam fylla. Och sen gråter man lite till för att man alldeles strax blir ensam kvar.
Och på kvällen äter man en blodig oxfile med massa bea som rinner över tallriken och dricker en liter coca cola och lägger sig vid 22. Och sen tänker man att det är tur att man är rolig iallafall, och att man har kul, och att folk alltid får skratta med en. Och åt en. Bjuder man ju gärna på. Och sen tänker man att senast man spydde på fyllan var över 2 år sedan. Klart godkänt. Sen börjar man återigen skita i vad folk tycker och somnar ganska gott.
Sen är det söndag och man mår fysiskt bra jämfört med dagen innan. (Förutom nackspärren från allt head-bangande.) Och man äter ganska nyttigt och man går en promenad och man åker och kör ett mördarpass. Med vikter och intervaller!!!!
Och man är så jävla stark och taggad. (Förutom under nackövningarna, där är man stel.)
Och för varje övning bara sprutar ångesten ut ut kroppen och man blir arg för att man inte älskar sig själv i alla lägen och bestämmer sig för att börja göra det. Och man tittar på sin mamma och inser att man kommer vara som man är tills man är 55 minst. För sån är hon. Och hon är den roligaste som finns.
Sen skriver man ner allt som hänt och inser att det har varit en fartfylld helg med tusen känslor och tusen tankar. Och så bestämmer man sig för att börja andas och ta hand om sig själv. Och umgås med folk som är bra. Såna som precis lämnat mig. Såna som mig. Såna som dansar, shottar, skrattar, gråter och spyr ibland. Såna som är bäst på fest. Och man känner en trygghet i att de kommer vara galna på möhippor, bröllop, fester och kräftskivor. Och man älskar dom så mycket för dom är så roliga. Och man känner en sjuk tacksamhet för att dom älskar en precis för den man är. Och för allt man inte är.
PS. Att vara rolig och bjuda på sig själv är några av de bästa egenskaperna. Och jag har världens roligaste vänner. Och jag är jätterolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar