Ångestens anteckningar när man åkte till Australien för tusen år sen. Vill skicka massa kärlek till lilla mig.

Jag är nitton år gammal och står och sminkar mig framför spegeln. Det är fredag och om två dagar åker jag till andra sidan jorden. Vi ska ha en hejdå-fest för alla vänner och jag tar stora klunkar av min öl. Det är så många konstiga känslor i kroppen just nu.

Vi sätter oss i en taxibil. Jag i fram och mina bästa i bak. Vi vevar ner rutorna och sjunger med medan vi åker genom lilla Uppsala för att gå ut och dansa. En sista kväll ihop. Alla tillsammans. Jag ser på er genom backspegeln. Fina ni. Kommer det här finnas kvar när jag kommer tillbaka? Om jag kommer tillbaka?

Someone like you med Adele spelas i taxibilen. Vi sjunger med. Paniken stiger i mig. Nu tar det snart slut. Och börjar. Jag har aldrig varit mer hjärtekrossad, men aldrig heller så redo att börja om på en ny plats. Min kropp och knopp fattar ingenting.

På krogen träffar jag din kompis. Vi pratar lite och jag berättar att jag åker snart. Han berättar att du är utomlands. Jag önskar att du hade varit här.

Jag säger inte hejdå till någon. Hur säger man hejdå när man ska vara borta så länge? Det går inte. Vinglar till bussen och känner allt och ingenting på samma gång. Tänker på sista gången. Sista kramen. Men det är slut nu. För nu börjar något annat.

Man vet ju hur det var när man va 18

Klockan har blivit sent och jag är på väg hem från nyårsfirandet. Jag har varit så trött och hade egentligen bestämt mig för att inte följa med ut. Men det var kul att dansa lite och kvällen har varit riktigt bra. Jag försöker få tag på en taxi för jag har fått skavsår av mina nya stövlar men det är svårt. De flesta åker förbi eller är upptagna. Inte för att jag räknat med något annat på nyår. Och bussen går ju om en kvart.

Jag går igenom stan och där är ni överallt. Fulla, höga eller helt i ert sinnes fulla bruk och klär av mig med era blickar. Visslar, viskar, ropar något efter mig. Ni är många. Ni tittar på mig som om jag vore ert byte. Jag går fort och sträcker på mig lite extra. Drar ner kjolen lite till och möter inte era blickar. Jag vet att jag inte är den enda ni tittar på, så jag tänker att om jag ser ut att vara nykter och bestämd så väljer ni kanske inte mig.

Så kommer jag fram till busshållplatsen som är full med folk. Många av er står här också. Jag ställer mig lite längre bort och märker att två av er har följt efter mig en bit. Ni står och tittar och viskar ett tag innan du kommer fram. Jag svarar ganska otrevligt och kort, livrädd för att du ska tro att jag vill ha sex med dig. Du är trevlig och svarar ”okej” innan du går vidare och stannar några meter bort hos din kompis. Jag känner hela tiden era blickar även om jag vägrar kolla mot ert håll.

Bussen kommer och den blir snabbt proppfull. Längst bak sitter ytterligare några av er. Busschauffören ropar ut att vi måste gå bakåt. Så jag går bakåt. Ni som följt efter mig står långt fram i bussen. Jag försöker gömma mig lite bakom en lång kille så ni inte ska se att jag gått på. Men det går inte att gömma sig, ni är överallt.

Sen kommer några av er och ska förbi mig, ni ska väl till resten av gänget längst bak. När ni trycker er förbi mig så passar ni på att trycka era skrev mot min rumpa och du med spritflaskan i handen, ställer dig precis bakom mig. Jag ser hur din hand hamnar på min och jag drar bort den direkt, tänker att du kanske bara råkade nudda. Men så igen och jag ser i spegelbilden i fönstret hur du luktar på mitt hår, känner hur du drar dina smutsiga och blodiga fingrar längs min nacke. Paniken växer i mig och jag trycker bort dig och tar mig framåt i bussen. Men inte för långt fram för där sitter ni som följde efter mig. Jag kan inte gömma mig.

Ni skrattar och jag gråter. Bussen är full av såna som er men också av dom andra. Ingen gör något, men alla ser. Jag vågar inte vända mig om och se på dig. Mina händer skakar och jag vill bara tvätta rent dom från dig.

Några hållplatser senare går du av. Jag vänder mig om för att se på dig. Du är blodig i ansiktet. Du möter min blick och ler. När du gått av börjar gänget längst bak prata om dig. ”Fyfan vad jävla svinfull han var. Och så har han vart i slagsmål, fan man måste ju lära sig det där… och snacka om att han bara ville ligga, vilken desperat kille. Men man vet ju hur det var när man var 18.”

Jag är lättad över att du inte kommer gå av på samma hållplats som mig men så börjar jag tänka, vad gör du nu och mot vem? Och vad menar ni med ”man vet ju hur det var när man var 18”?

 Jag tittar upp och ser då istället er som följde efter mig. Ni sitter nu ett par säten fram och jag möter din blick ibland. Jag vill bara gömma mig. Vet inte åt vilket håll jag ska titta. Jag är fortfarande tårögd och jag vill inget annat än att gå av. Varför tog jag inte taxi? Och varför tog jag klackskor, och min vita jacka? Nu syns jag ju hur bra som helst.

Jag tänker på hur jag ska göra om ni går av på samma hållplats som mig. Tittar runt, hoppas på att det äldre paret där framme ska gå av på samma hållplats som jag. Eller ska jag kanske åka med paret tills dom går av och sen försöka få tag på en taxi? Nej det kan jag inte, det vore ju helt sjukt. Men vem jag ska ringa om ni går av samtidigt? Mina skavsår, mina klackar, jag är inte snabbare än er. Ska jag ta av dom? Springa barfota? Hur slår man någon? Är ni verkligen våldtäktsmän? Nej det kan ni väl inte vara, ni står ju och småpratar med en annan kille nu och verkar ganska normala och trevliga?

Min hjärna gå på högvarv och jag letar frenetiskt efter någon som känns trygg på bussen. Någon som ser det jag ser. När det är dags trycker jag så diskret jag bara kan på stoppknappen och går snabbt av. Det är fler som går av. Jag andas ut.

Hemma kommer gråten. Jag tvättar mig tills det inte går att tvätta mer och jag gör allt för att rena min kropp från era blickar, era viskningar och från dina blodiga och smutsiga händer som du drog längs med min kropp.

Nästa morgon när jag vaknar tänker jag att det nog inte var värsta grejen. Ingenting hände ju typ och jag är mest arg över att du tog dig friheten, eller att ni, alla ni som ens tittar sådär tar er friheten, men skitsamma. Det gick ju bra. Och ni som följde efter mig kanske inte alls gjorde det. Uppenbarligen skulle ni ju av på en annan hållplats. Shit jag är så paranoid. Och du som kom fram och pratade kanske genuint bara ville prata. Förlåt för jag var så otrevlig. Förlåt, det är klart ni inte är våldtäktsmän.

Men så tänker jag lite till och blir så jävla less på att ni, som kanske är få men tillräckligt många ändå, förstör så mycket. Ni gör så att jag knappt vågar prata med killar, för jag är rädd för att de ska tro att jag vill ha sex. Ni gör så att jag alltid överväger att ha platta skor, bara för att jag ska kunna springa ifrån er om jag måste. Ni gör så att jag skippar mitt sista glas champagne på nyår, fast jag väldigt gärna vill ha ett till, för att jag inte ska vara för full när jag går hem. Men det värsta är att ni gör så att jag är så himla rädd. Så fort det blir mörkt, så fort ni är flera.

Och så tänker jag på dom som inte klarat sig ganska bra. Dom som ni inte bara klätt av med era blickar utan som ni klätt av på riktigt fast dom inte vill. Och så sitter ni där och försvarar alla möjliga typer av övergrepp, jag vet att ni kanske inte ser det så, men att ta sig friheten att ta på någon annan som inte vill är inte okej, även om ni ”vet hur det var när man var 18”.