Ångestens anteckningar när man åkte till Australien för tusen år sen. Vill skicka massa kärlek till lilla mig.

Jag är nitton år gammal och står och sminkar mig framför spegeln. Det är fredag och om två dagar åker jag till andra sidan jorden. Vi ska ha en hejdå-fest för alla vänner och jag tar stora klunkar av min öl. Det är så många konstiga känslor i kroppen just nu.

Vi sätter oss i en taxibil. Jag i fram och mina bästa i bak. Vi vevar ner rutorna och sjunger med medan vi åker genom lilla Uppsala för att gå ut och dansa. En sista kväll ihop. Alla tillsammans. Jag ser på er genom backspegeln. Fina ni. Kommer det här finnas kvar när jag kommer tillbaka? Om jag kommer tillbaka?

Someone like you med Adele spelas i taxibilen. Vi sjunger med. Paniken stiger i mig. Nu tar det snart slut. Och börjar. Jag har aldrig varit mer hjärtekrossad, men aldrig heller så redo att börja om på en ny plats. Min kropp och knopp fattar ingenting.

På krogen träffar jag din kompis. Vi pratar lite och jag berättar att jag åker snart. Han berättar att du är utomlands. Jag önskar att du hade varit här.

Jag säger inte hejdå till någon. Hur säger man hejdå när man ska vara borta så länge? Det går inte. Vinglar till bussen och känner allt och ingenting på samma gång. Tänker på sista gången. Sista kramen. Men det är slut nu. För nu börjar något annat.