Jag har insett att jag är ett känslomässigt vrak. Men jag har också börjat förstå vad orsaken är vilket räddar mig lite en dag som denna. Jag är kär. Johanna Hansson har gått och blivit kär. Vilket borde vara den härligaste känslan i världen och också är det, tills man inser vilken sårbar och jävligt osäker situation man är i. Det känns som om någon håller i mitt glada lilla hjärta och kan när som helst slänga det i marken och trampa på det.
Jag hatar mig själv för att jag inte kan njuta, kramas och skratta och bara vara men någon som gör mig så glad. Livet leker just nu, och innerst inne vet jag om det. Men jag vågar inte känna mig sådär jävligt lycklig och glad och skrattretande perfekt som alla andra verkar känna sig. Jag har äntligen efter jävligt mycket om och men hittat en pojke som jag helhjärtat kan vara mig själv med och som kanske inte förstår mig till fullo men som försöker och jag begär inget mer.
Men mina känslor bråkar och skjuter varandra inombrods, de tycker olika och det är krig i min skalle. För det går ju inte att låta bli att tänka tanken. Om det skiter sig nu ramlar jag från toppen till botten. Om jag aldrig hade gått och blivit sådär jobbigt kär hade fallet inte varit lika långt, jag hade inte fallit lika hårt och jag hade absolut inte krosstas sönder i tusen små äckliga bitar.
Jag vet att det är värt det. Alla som varit där säger att det är värt det. Men jag har aldrig tidigare varit där, så jag tvekar och tvivlar. Kärleken är hit och dit och upp och ner och bra och dåligt och ahhhh. Jag är ett känslomässigt vrak, men orsaken är inte så himla farlig. Jag är bara kär. Sådär kär som vi alla blir någon gång i livet. Jag hoppas bara att mina känslor slutar göra uppror och enas istället så jag kan njuta. Njuta av något som alla säger ska vara det finaste som finns. Och som är det finaste som finns, de dagar jag ligger där och inte tänker på något annat. De dagar jag känner det jag känner och och skrattar mig till sömns tillsammans med någon jag tycker väldigt mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar