Att vänta på att något ska hända hjälper inte

Tiden går. Den går fortare än vad någon av oss egentligen önskar eller vill. Man har alltid något att längta till och är det inte en resa eller en fest så är det fredag för att fredag är fredag. Alltid tänka framåt, alltid drömma, alltid oroa sig för hur framtiden kommer bli. Ibland, eller ja väldigt ofta så glömmer man bort att stanna till lite. Andas. Njuta av att det faktikst är höst. Att solen skiner på en måndag. Att ta dagen lite som den kommer. Dagarna flyger förbi när man gör allt på rutin och saker och ting ändras inte så länge man gör samma sak. Jag kommer inte att vakna en dag och plötlsigt vara i Barcelona, eller New York, eller Thailand. Jag kommer inte hamna på en teaterskola, eller ha en grym karriär så länge jag inte gör något av mitt liv. Jag blir tokig. Tokig på att alltid vilja vara lycklig på ett annat ställe när jag egentligen är lycklig, just nu, här. Paniken flödar när jag inser att jag har vart hemma i 6 mån. Wow, haha och jag sitter här med samma problem, samma jobb, samma kille, samma tankar, samma drömmar och samma rastlöshet och problem när det kommer till att njuta av livet. Jag blir inte klok och hatar mig själv för att inte kunna ta livet som det kommer. Aja ska fortsätta vara lite djup med mig själv. hejdå